Moores lag (eng. Moore’s law) handlar om transistorer. Transistorer är små halvledarkomponenter (eng. semiconductors) av material som kisel och silikon vars strömledningsförmåga ligger någonstans mellan fullt strömförande material som koppar och icke-strömförande isolatorer som porslin och plast. Dessa halvledarkomponenter kan manipuleras (“dopas”) för att styra när de ska släppa igenom ström, vilket motsvarar datorernas binära system med 1:or (ström) och 0:or (ingen ström).

Idag samlas flera miljarder små, små transistorer på chip (integrerade kretsar) i mobiler och datorer och annan elektronisk utrustning för att styra strömmen och därigenom processorkraften hos apparaterna. Transistorer har varit avgörande för en stor del av tekniken vi har idag, vilket delvis beror på att de är billiga att masstillverka. Gordon E. Moore, en av grundarna till elektronikföretaget Intel, formulerade redan 1965 hypotesen om att antalet transistorer på sådana chip skulle dubbleras för varje år, något som visade sig stämma när man 1975 hade nått 65 000 transistorer per chip (Rotman 2020).

Därefter omformulerades tesen till en dubblering vartannat år, något som mer eller mindre hållit i sig till idag (även om en del starka röster menar att Moores lag är död). Om detta beror på att Moores lag blev en självuppfyllande profetia för transistortillverkarna eller hade hänt i vilket fall som helst är inte helt klart - men frågan är hur länge utvecklingen mot mindre och mindre transistorer kan fortsätta, och när man når den fysiska bristningsgränsen. Den senaste storleksstandarden för transistorer är 10 nanometer, vilket är 10 000 ggr (!) tunnare än ett hårstrå. Att hantera värmen som genereras när man klämmer ihop fler och fler transistorer på samma yta utan att göra något år chipens strömförbrukning är ytterligare ett problem.

Referenser

• Rotman, David. 2020. We are not prepared for the end of Moore’s Law. MIT Technology Review.